minochkanskedinblogg

Jag har mens. Det är förstås äckligt att skriva om, men vadå liksom. Jag bestämmer väl själv om den här bloggens innehåll. Åtminstone bestämmer jag hälften. Och vad ska ni göra åt det, döda mig? Kom då. Jag är verkligen inte rädd för er.

I alla fall. Jag har mens. Och det är ju sisådär, som bekant. Jag är stingslig och hetsig, bråkar och lever om. Sen gråter jag inne på toa på jobbet för att någon kollega inte sa att min blus var fin när vi möttes i korridoren och sen skärper jag mig lite och allt slutar med att jag önskar att jag hade jättemycket godis som jag kunde hetsäta och sen må illa och kräkas och gråta över det.

Men det är intressant med mens. I alla fall med tamponger. Ibland skaver det till när man går. Då är det tampongen som hamnat lite snett. Men det brukar lösa sig genom att man rättar till den, gör det inte.

Jag har i alla fall en bekant som en gång för länge sedan var på besök hos gynekologen. Med benen brett isär och den vita strålkastarlampan rätt ner i händelsernas centrum låg hon när gyn plötsligt utbrast ”Du har någonting här… vänta lite.” Och ur min bekant drog hon fram en tampong.

”Men, hur länge har du haft den här?” frågade gynekologen förvånat.

Och jag minns inte säkert, men jag tror att min bekanta berättade att tampongen var ungefär allt förutom ursprungligt vit. Och jag minns inte säkert, men jag tror att hon även sa att den luktade ”som om döden spridit sig i rummet”.

Det är en sån stark historia, det där. Med så oerhört många skikt.

/den som nästan bryr sig