minochkanskedinblogg

Det finns en kille jag känner litegrann. Han bor på en ö. Jag på en annan. Tillsammans bildar vi ett stort hav av... skämta bara. Det finns en kille som bor på en ö och som jag vill göra annat än bara snuskiga saker med.

Som typ kyssas i solnedgång med. Handla möbler på Ikea med. Planera semesterresor med. Bråka om matlagning med. Vara astrött pga att ungjävlarna aldrig sover på nätterna med.

Men han hör aldrig av sig längre. Förr gjorde han det, ofta. Men tydligen gjorde jag nåt helt galet fel, möjligen kände han att han verkligen inte vill vara astrött pga att ungjävlarna aldrig sover på nätterna med mig. Och det är ju helvetes piss och skit såklart. Min självkänsla svajar som flaggstång i klass3-storm. 

Men jag har en lösning på det här. Jag bestämmer mig helt enkelt för att han har dött. Kanske i en bilolycka på väg från ön. Kanske kvävd i egna spyor eller hängd i ett rep, så jävla nogräknad är jag inte.

Men så fort jag råkar tänka lite på honom så skyndar jag mig att mumla beklagande för mig själv ”sån himla synd att han är död, bara. Han var en fantastisk kille, sån otur”.

Då blir jag ju genast uppmuntrad eftersom jag glömmer bort att han inte vill handla Ikeamöbler med mig. han är ju död. Döda kan inte handla möbler alls, inte med någon. Han kanske ville, men han kan ju inte. Han är ju oåterkalligt död.

Win win, kallar jag det. Och varsågoda för tipset. Jag måste gå och använda det nu, för nu kom jag och tänka på skiten igen. Helvete, bloggen!!! Tack som fan!!

/den som nästan bryr sig